En vårpromenad vid Nissan

Det är vår och vi går längs Nissan

ån som delar vår stad

Husen reser sig mot himlen här

som det inte finns nåt som stoppar

varken husen eller människorna som bor därinne

Och kvinnorna som inte alls bor här

går med huvuden sänkta

medan de kånkar på sina städredskap längs trottoaren

på väg hem nån helt annanstans

Och här vid betongkajen står gubbarna

och fiskar efter det som nappar

kanske är det arbetsförmedlingen

längre upp längs gatan

kanske är det sista strået självrespekt

Här går gamletullsborna med sina hundar

och här går barnen med sina föräldrar

männen med kassarna som klirrar

och motionärerna med sina stavar

Här vid vattnet låg fabrikerna förr

här gick människorna med stolthet

med böjda ryggar

men med knutna nävar

Här såg de framåt

och byggde framtiden

välfärden och jämlikheten

det som raseras nu

här i vårsolen

På andra sidan vattnet ligger skolan som ungarna gick i

Den som skulle bli en kulturskola för alla

men som istället blev privatskola för vissa

Här i staden som inte bara av vattnet delas mitt itu

Det är vår och vi går längs Nissan

ån som delar vår stad

Vi har råd att bo här

för vi har stått i bostadskö

vi har studerat

och fått en lön att leva på

men snart får också vi flytta

för hyrorna höjs

och klientelet ska bytas

Staden utmed vattnet städas upp nu

såhär inför turistsäsongen

och medan uteserveringarnas

skelett får kött på benen

ler vi ikapp med vårsolen

Snart fylls glasen

och snart böjs ryggarna

när sommarjobben bjuds ut

till lägstbjudande

Det är vårsol i staden vid vattnet

med hopp om framtid

om bussar som avgår i tid

Det är vår med höga hus

och lika höga murar

Det är en stad

men det är flera

Jag får väl skriva något som jag tror på

Jag är inte frälst

Jag är inte frälst
Jag tror inte på några gudar
eller mirakel

Jag tror på människan
att ensam inte alls är stark
bara självisk
att en och en
inte gör någon vidare skillnad
men att vi är starka tillsammans

Jag tror på samåkning
på bussåkning
på cykelvägar till världens ände

Jag tror på dagisplatser
ett jobb att gå till
en lön att leva på
pengar att spara till semestern

Tror på hela golv
4 väggar
och tak över huvudet

Jag tror på raka ryggar
knutna nävar
inte bara framför TV:n

Jag tror på soluppgångar
solnedgångar
att kärleken trots allt är större
än allt annat

Jag är knappast frälst
tror inte att vi är någons avbild

Jag tror bara att jämlikhet
skapar trygghet
att mänskliga rättigheter
inte bara är ett uttryck
som man kastar ut i farstun
när det passar den politiska agendan

Jag tror på lekplatser
på skolresor som alla kan följa med på

Tror på frukost på morgonen
på skoluncher som är ätbara
på middag när man kommer hem

Jag tror på att hålla fröken i handen
på utflykter till stadsbondgården
på lammungar och barnungar

Jag tror kanske inte på nån Gud fader
som vakar över oss
men jag tror på mammor och pappor
som orkar och hinner

På ensamstående morsor
utan hushållsnäratjänster
förutom sig själva

Jag tror på mormödrar och morfäder
som kan leva på pensionen

Jag tror på ungar med drömmar
som klättrar högst upp i trädet

Jag tror på tjocka vantar
på kalla svenska vintrar
på höghus och villor

Nä jag är kanske inget vidare kyrklig
eller gudfruktig

Jag fruktar inte nån hinhåle i underjorden
men jag fruktar klassamhället

Jag skräms ungdomsarbetslösheten
betygssättningen
drömmar som krossas
utan att ens få drömmas först

Jag fruktar hyresavier
biståndsbeslut
utvisningsbeslut

Räds alla tinnar och torn
alla murar
som människor bygger

Den där känslan av att aldrig räcka till
hur man än försöker

Nä jag är inget vidare religiös
Jag tror inte att frälsningen är räddningen

Jag tror att vi själva är förändringen

Bestämt och helt utan tvekan

Idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag, och denna text framförde jag som ett mellanting mellan tal och estradpoesi på Vänsterpartiet Halmstads första majfirande i Picassoparken. Glad första maj till er alla!

Bestämt och helt utan tvekan

Vi hade stora drömmar då

Det var 90-tal

och vi satt på golvet

i det stora huset på Norra vägen 27

Pratade om revolutionen

så där som bara tonåringar kan göra

Bestämt

och helt utan tvekan

Vi pratade om en värld

där behoven styr

och inte profiten

Sa till varandra

att en dag kommer det klasslösa samhället faktiskt att finnas

Ett samhälle där friheten finns i verkligheten

och inte bara på pappret

eller i någons plånbok

Tillslut kommer äntligen den dagen

och kanske kommer vi

till och med att leva då

Vi var ute på nätterna

La flygblad om antirasism

i varenda halländsk brevlåda

Åkte runt

i någons första bil

och lyssnade på politisk hiphop

mellan Kvibille och Slöinge

Det fanns inga gränser

Det fanns bara kampen

Inga politiska uppdrag

bara ren ilska

och glöden i ögonen

Det fanns en tro på att vi kan allt

bara vi gör det tillsammans

bara vi håller samman

Och vi lyckades ofta med sånt

som inte ens vi trodde var möjligt

Just för att vi höll samman

Det var en härlig tid

en tid av gemenskap

Och drömmar

fyllda med revolutionär anda

och en viss gnutta

nyttig dumdristighet

En tid då sossarna var den stora fienden

Klassförrädaren

som sålt ut sin själ till borgerligheten

Att de riktiga borgarna tillslut skulle enas i klasskampen

fanns inte ens på vår karta

Inte trodde vi då att hela sjukvården skulle blöda resurser

att skolorna skulle konkurrera ut sig själva

och att det faktiskt skulle finnas människor vid makten

som tycker att sjuka ska skärpa till sig

och skaffa sig ett jobb

Kanske hade vi en naiv övertro

Det må vara hänt

Men vi trodde på människan

på att kämpa tillsammans

Att vi bygger ett samhälle på gemensamma krafter

och inte på att slå ut varandra

Vi anordnade feministiskt självförsvar

och demonstrationer

Vi debatterade sönder våra motståndare

och ingenting kändes omöjligt

när vi gjorde det tillsammans

Nu är det redan ett annat sekel

och vi sitter vid köksbordet på Kungsgatan 7

Bakar bullar

och dricker kaffe

Pratar om utförsäljningarna

av våra gemensamma tillgångar

Besparingarna som aldrig verkar ta slut

och vem som Reinfeldt har tänkt ska städa hos pigan

Vi pratar om jobbskatteavdrag

och förmögenhetsskatten

Om hur de som redan har

har fått ännu mera

Och de som inget har

har fått ännu mindre

Vi pratar om hur skolan görs om

så att arbetarklassen stannar vid sin läst

Hur äldre och funktionshindrade görs till handelvaror

på en marknad

och hur barngrupperna blir allt större

på det som förr kallades dagis

Vi bakar bullar

och dricker ännu mer kaffe

Diskuterar hur vi ska möta människors ilska

över orättvisorna

Om hur viktigt det är att visa

att det finns en annan vision om samhället

än att konsumera sig till lycka

Vi drömmer om en annan värld

där behoven styr

och inte profiten

Säger till varandra

att en dag kommer det klasslösa samhället faktiskt att finnas

Ett samhälle där friheten finns i verkligheten

och inte bara på pappret

eller i någons plånbok

Tillslut måste ändå den dagen komma

och kanske kommer våra barn

till och med att leva då

Vi säger till varandra att visst kan samhället förändras

bara vi gör det tillsammans

Vi säger det bestämt

och helt utan tvekan

För revolutionära idéer

dom har ingen ålder

Isranden

En liten berättelse inspirerad av en tur vid sandbankarna.

Den lilla flickan står längst ut på isranden.
- Titta pappa, titta! Hon ropar högt. Ser han henne? Han höjer huvudet från sina sysslor. Visst ser han henne. Hur kan man låta bli att se henne? Hon står längst ut, så nära isranden att hon nästan faller i. Hon hoppar upp och ner nu. Ovanför henne är himlen klar, alldeles blå och iskall. Ur hennes mun kommer ånga. Han betraktar henne. Hon ser så lycklig ut, som om hon erövrat världens ände. Upp och ner hoppar hon men isen under henne rör sig inte. Inga sprickor uppenbarar sig. Inga andra ljud än hennes röst hörs. Hur kan han låta bli att se henne? Han kan någon låta bli att se henne? Hennes röda mössa, den röda overallen. Hennes höga skrik glädjeskrik i den kalla luften. Det går inte att missa henne.
– Jag ser dig, akta dig för helvete! Akta dig, kom genast tillbaka. Han är ganska säker på att inget kan hända men det hjälper honom inte. Är han inte hundra säker, finns ingen säkerhet. Hon gör ingen ansats till att sluta hoppa. Hon vinkar åt honom.
– Var försiktig, gå långsamt tillbaka, inga hastiga steg, ropar han en aning mer försiktigt. Han vill inte skrämma henne, flickstackarn. Vill bara att hon ska vara här bredvid honom, så han kan ha uppsikt medan han arbetar. Men hon ser inte rädd ut. Hon fortsätter hoppa, lyder honom inte. Hon är inte rädd.

Hon känner isen under sina fötter, hon har långsamt och försiktigt tagit sig hit ut från det ställe där sandbanken övergick i isblock. Någon vecka tidigare sprack isen upp en aning, när den frös igen skapade den detta månlika landskap. Under isen finns sand, det är så långgrunt här. Det var ingen fara att gå ut. Isblocken är rakt igenom solida. Det var ett spännande äventyr, hon hoppade mellan blocken. Såg att någon annans fotsteg, dessutom någon med mycket större skostorlek än hennes, hade gått här före henne. Hon satte sina fötter i denna så mycket större människas spår och gick försiktigt ut. Det svåra var att balansera, att inte hamna mellan blocken. Men hon var försiktig. En fot framför den andra, försiktiga hopp. Hon såg svanarna där ute simma i det klara öppna vatten, precis vid isranden. Hon visste att hon måste gå närmre, att hon måste se dem på nära håll. Se hur långt hon kunde komma. Hon vet att det inte är farligt, vet att hon till och med kan gå ut i det grunda vattnet och stå där utan att det är någon fara. Så hon fortsatte gå. Det enda som kan hända är något frusna fötter, något nya varma sockor kan ordna upp. Men allt detta vet inte hennes pappa, han ser henne från säkert hundra meters håll, hoppandes upp och ner på den farliga isen med havsdjupet under fötterna.

– Det är inte farligt pappa! Det är roligt! Hon halkar plötsligt till. Isen är hal under det tunna snötäcket, halka han man alltid, slå sig kan man alltid, oavsett hur säker isen är under fötterna. Detta ser han. Ser hur hon snubblar till, i sista sekund lyckas komma på fötter. Ingen fara. Inga skrubbsår på knäna, ingen trasig overall. Denna gången. För det kommer hända igen.
– För helvete, skriker han. Jag sa ju till dig! Han känner rädsla inom sig. Varje gång han ser henne så här, känner han rädsla. Hjärtat slår hårt, slår lite extra. Han rycker till. Tänker att nu är det kört. Nu ser han henne inte mer. Hur ska han förklara? Det är ju hans fel, det är han som inte haft ögonen öppna. Han har varit så fokuserad på vad hans händer gjort. Haft kniven i näven. Det är ju hans ansvar, hon är hans ansvar. Så här känner han varje gång, hon kan bara inte låta bli att gå på äventyr. Får tråkigt varje gång, måste upptäcka världen medan hon väntar. Han måste ju få sitt arbete gjort. Hon följer gärna med, går gärna ut på äventyr. Detta är priset han får betala för att ha henne med sig. Hon hade försvunnit lika mycket därhemma. Hon har sina vandringar men då är han långt därifrån. Nu är hon hans ansvar. Där ute vid isranden ser han hur hon faktiskt en kort stund stannar upp, kanske blev hon lite skrämd ändå. Hon säger inget mer i alla fall. Hon svarar honom inte.

– Nu kommer du tillbaka! Hon står bara helt stilla, kanske är det bara en sekund men hon står helt stilla. Är liksom avvaktande. Han hoppas att hon blev skrämd. Att hennes lilla rädsla får henne att vända om. Men hon vet inte om hon blev rädd. Det var bara lite obehagligt. Det hände ju inget. Hon slog sig inte. Ramlade inte ens. Men hon känner sig spänd i kroppen. Hon tycker inte om när det gör ont. Det gör väl ingen. Hennes kropp minns hur hon fastnade med foten mellan ekrarna i somras. Den smärtan vill hon inte vara med om igen. Ett kort ögonblick tänker hon på foten. Sen ruskar hon av sig det. Inget hände ju.

Hon vänder sig om ut mot havet, vänder sig från pappan, som om hon gömmer sig lite, fast helt synlig. Hon slipper i alla fall se hans ansikte. Hon tittar ut mot svanarna, de simmar där ute tillsammans. Hon tittar ut mot öarna där utanför. På andra sidan det öppna vattnet. Hon ser röken komma ur skorstenen på ett av boningshusen på den största ön, den bebodda. Innan isen sprack upp kunde man kanske gå dit ut. Det måste vara svårt att komma dit ut nu. Isen ligger packad runt ön och runt hamnen på fastlandet. Inga båtar kan ta sig ut där nu. Hoppas det är varmt där ute i huset. Åh, vad hon skulle vilja vara där nu. Sitta i köket, i den gamla kökssoffan och äta sockerkaka. Se pappa sträcka ut sig på soffan, sitta vid hans fötter. Känna hans lukt av svett. Dricka lite, lite kaffe med mycket, mycket mjölk ur en sprucken kopp och känna doften av kokekaffe i näsan. Höra på hur de vuxna pratar. Kanske är radion på borta vid fönstret. En ensam pelargon. Det gula gräset utanför fönstret. Den gamla katten som stryker över gårdsplanen. De vuxna som pratar om fisket, om fiskeriverket, om sjörapporten. Hon vet att hon inte är den enda som längtar. Men just nu är det hopplöst. De enda som kan ta sig dit ut just nu är svanarna med sina vingar men de verkar trivas bäst här vid isranden. De simmar lugnt, böjer sina halsar efter något under vattenytan, fortsätter simma. Hon vet att pappa tänker likadant när han tittar ut över öarna.

Hon vänder sig emot honom igen. Han står rakt nu, stela ben, knutna nävar. Han har släppt sitt arbete och har bara henne för ögonen.
– Ingen fara pappa! Jag halkade bara lite! Hon lyfter armarna och vinkar åt honom med sina tumvantar. Han vinkar tillbaka. Säger inget men gör tecken med armen om att det är dags att komma tillbaka. Det är det nog. Hon börjar långsamt ta sig tillbaka genom månlandskapet.

Tania och Gunn

Under förra året var jag, ett antal andra poeter och konstnärer med i ett projekt, där vi skrev och skapade bilder till varandras texter och bilder. Min dikt, Min barndoms marker, blev till Venus, av Gunn Björn. Här publicerar jag bild och text tillsammans.

Min barndoms marker

Här ska jag begravas

Här bland kråkbär

gravhögar

och längs markens slingrande enbuskar

Här på min barndoms marker

Med mina fotsteg fastetsade i marken

och spåren av mina cykelhjul fortfarande synliga

för mina ögon

Här går mina slingrande stigar

över klippor

hala snubblande stenar

och aldrig slutande ljunghedar

Här leder vägen fram

genom snåren

På långt håll

syns boskapen

De kommer aldrig nära

Detta är platsen för alltings början

och alltings slut

Här gick jag så

Flickan som alltid var rädd

rädd för ormar

för det djupa vattnet i Ramsvålas jättegrytor

allra mest för andra människor

Här gick hon, skiten

med smuts under naglarna, tovigt hår

Ställde cykeln mot stängslet

hoppades slippa möte

gick som i andakt

Hon stannade

tittade ut över Kattegatt

fortsatte att hitta på sina historier

vilade sitt huvud mot hällarna

Här gick hon

och allt som oftast vill hon tillbaka

Här ska hon begravas